Nutid eller framtid?
Vad är lycka? Att alltid sträva mot mer eller att nöja sig med det man har? Att aldrig kunna vara nöjd, men ändå njuta av vardagen och uppskatta det man har, det måste väl vara rätt tankesätt? Att ständigt vara lite rastlös för att hela tiden söka nya mål och vägar. Vägar som kan ta en precis dit man vill. För att klara detta måste jag vara rastlös, klaga lite på vad jag har och längta mig bort. Jag skulle inte klara mig just nu om jag inte hade något att se fram emot, längta till. Jobbet, vardagen, Sverige... inget skulle vara något värt utan drömmar och visioner. Jag är glad att jag har vänner som tänker som jag, annars hade jag varit rädd att jag är knäppare än jag redan tror. Trots att jag vet att långt ifrån alla känner som jag, så har jag några, det ger mig tröst mitt i mina funderingar. Önskar att jag kunde släppa dem ibland, tankarna, men just nu går det inte. Min hjärna jobbar hårt dygnet runt. Tankar om framtiden, olika beslut, lycka, livet osv blandas med tankar om det jag håller på med. Ni ska se att det blir en rolig blandning när man försöker bygga en telefonväxel men sitter och tänker på klasser i Kalifornien. Strapparna kan hamna lite var som helst. Jag tänker för mycket, det vet jag. Men vad jag undrar är; är mina tankar bra eller dåliga? Leder de mig dit jag vill eller hindrar det mig bara från att leva här och nu? Är det tragiskt om man gillar framtiden, som man faktiskt inte har någon aning om hur den ska se ut, mer än nutiden?
Beslut
Beslut kommer vi aldrig ifrån, och trots det så vet jag fortfarande inte säkert hur man bäst tar ett beslut. Ska det ske fort och smärtfritt(?) som man säger om plåster, vilket inte alls är sant, eller är det som en karamell som borde sugas på? Ibland är tankarna och planerna runt ett beslut det roligaste och mesta man kan få ut av själva planen/målet/beslutet. Ibland däremot tror jag att man måste bita i citronen och säga nej till alla de valen som hade funnits om man inte bestämt sig för en viss sak och sedan leva på att man tagit beslutet att göra något, altenativt inte göra något. Frågan är, när är citronen mogen att bita i? När är det dags att ge upp de andra planerna man haft och bara sikta in sig på en? Precis som en regel är beslut kanske till för att brytas. Enligt min mening däremot kan obestämda beslut får mig att vilja dunka huvudet i väggen om kvällarna. Jag tror, och jag vet att det är så för mig, obestämda beslut är lika med stress. Att inte veta ungefär vad som händer stör mig mer än att gå från 100 planer till en på samma dag. Visst, jag freakar också. Vissa dagar önskar man att man aldrig tagit det där beslutet men samtidigt är det skönt att ha något att falla tillbaka på. Såklart kan man alltid ångra sig, men nja, när det gäller beslut. Tänk på det, sätt ett datum och sen bestäm. För mig del måste jag, annars kommer min vägg vara full med hål och mitt huvudet fullt av blåmärken.
Don't plan your life, plan to be suprised. Det är något som är lättare sagt än gjort. Jag planerar men i min plan ligger alltid en liten bit, kanske 50% på det oförutsägbara. För man vet aldrig riktigt vad som händer, och det ska man inte.
Min mening som jag älskar, det var min mormor som sa den. Under en tid i USA när jag kände att jag kanske aldrig borde åkt, farfar var sjuk, mina syskon beshövde mig, jag saknade mina vänner osv, då ringde jag mormor. Hennes svar kallade hon konstigt men sa att det hälpt henne. Man är alltid där man ska vara. För mig var det en tröst. Du bestämmer vart du ska vara, och är du inte där du borde vara, då drar du vilket medför att du inte längre är där. Livet är upp till dig, det ä upp till dig att inte ångra något. Bara du kan veta vad du vill, och räkna inte med att det löser sig utan att du tar tag i det. Ibland måste man bita ihop, ibland måste man ge upp. Båda altenativen gör att du tagit ett beslut, du har gjort något år det. Så, var där du ska vara, för du vet vart det är.
Nöjd
Tankarna idag ligger lite överallt, kan komma på mig själv med att le rätt upp och ner. Dumma barn roas lätt. Hur som haver. Var ute igår, statt. Det är intressant och se vilka människor som går ut. Också, varför de går ut. På något sätt ser alla ganska lika ut, man dricker, dansar, pratar med folk. Tittar man fort så är ju alla en stor mängd som flyter ihop till en fest, MEN! Det jag gillar. Det är verkligen alla olika åldrar som är ute, vissa som jag till och med skulle kalla äldre. Några ser ut som om de la ifrån sig snuttefilten innan de fick hemifrån, dumt men sant... Det fick mig i alla fall att tänka på, varför går folk ut? Det finns ju många annledningar och det är inte det jag vill skriva om idag. Jag började tänka på en annan sak. De som är ute och festar och har familjer hemma, det var dem som jag tänkte på i morse. (Hur kan jag ens komma på tanken när jag är bakis?) Jag undrar hur många som är nöjda med sitt liv när de har familj, volvo och villa. Sen undrar jag, hur nöjd får man bli? Är att gå ut och festa en del i det faktum jag anser, hoppas, borde finnas med en livet ut, att aldrig vara nöjd? Fast mottfrågan kommer ju av sig själv, är det inte ganska synd om man aldrig kommer vara nöjd med det man har? Jag hoppas innerligt att jag alltid kommer att ha kvar den här glöden (min mamma kallar den ungodom) som gör att jag inte är nöjd med det jag har här hemma. Jag uppskattar det fullt ut, men jag vill ha mer. Jag klättrar på väggarna för att jag vill göra andra saker. Jag vill resa, leva livet, plugga, träffa människor. Borde det vara så, eller borde jag försöka hitta balansgången som berättar för mig att just nu kan du inte bara dra. Du kan gilla läget, göra så mycket du kan här för så lite pengar som möjligt. Men dröm inte för mycket om hösten, för den kommer att komma. Det är DÅ jag ska leva på den, inte nu, som jag faktiskt gör. Be careful what you wish for, cause you might just get it all... Så sant. Jag är fortfarande orolig. Mitt mål är att göra det mesta jag vill ju, så att när jag är redo för volvo, villa, man, barn och allt sånt där, då kommer jag vara nöjd med det. Fast jag tror vi har ett stor problem där, vi kan aldrig se oss själva ut en tredje persons synvinkel. Så när jag sitter där med mina ungar, som är dom sötaste i världen, då kommer det fortfarande vara jag. Jag kommer inte anse att: jaha, thats it. Eller kommer jag? Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer vara nöjd. Däremot tycker jag att det man vill göra, det man vill åtdstakomma borde ändras genom åren. Just nu vill jag redo och prata med människor jag inte känner, i framtiden kanske jag vill renovera en gammal byrå och lära min dansa salsa. Jag hoppas min rastlöshet kommer stanna kvar, och jag hoppas jag aldrig kommer vara så nöjd att jag tar saker för givet. Man ska ha drömmar, mål och framför allt, man ska ha roligt!!
Som vanligt läser jag inte mina blogg inlägg så det kommer, garanterat, att saknas ord, hela meningar, bokstäver eller jag vet inte vad, vett kanske. Men; Whatever, i dont care!
Hemma?
Forsoker komma pa hur man kommer fram till varit hemma ar. Vart ska man bo? Hur ska man valja? Hur kan man saga att man trivs bast pa ett stalle som inte ar det sjalvklaraste valet i fragan om vart man hor hemma? Har Lina ratt, ar det ett: state of mind? Men i sadanna fall, da kan man ju leva vart som helst, nar som helst. Vad bestammer da vart man borde vara? Familjen? Vanner? Egenvald familj som jag, Lina, Sanna och alla andra au pairer skaffat oss? Eller, det mest egoistiska, vad man sjalv knner for stunden...? Jag vet ju svarat men det ar inte sa latt.
Det ar totalt vardelost med hej da:n. Man far inte ut nagot bra av det. Det ar inte okej! Vad fan borde jag gora for att undvika sa manga hej da:n som mojligt? Tanker iaf aldrig aka till ett annat stalle i varlden pa mer an semester. For vet ni, det har ar inte okej!!!
