camillaandersson

Att vara nere i en down-period är helt okej, som mamma alltid sa, man måste ha tråkigt för att kunna ha kul. Det är samma sak här, man måste kunna känna sig nere för att veta att man är glad. Jag hade en down-period för ett tag sen. Två veckor och jag var inte glad en enda morgon jag vaknade, vilket jag måste säga inte alls är typiskt mig. 90% av mina mornar vaknar jag upp glad. Trots att jag kände mig på botten, jag klagade på allt och jag ville helst bara ligga i sängen och stirra in i väggen så visste jag någonstans att jag skulle bli glad igen. Såklart man vet det, säger vissa. Andra verkar bara ha gett upp. Det finns människor i min omgivning som ständigt klagar på sina liv, som inte njuter av något. Som Lina brukar säga: frukosten, då njuter jag. Förhoppningsvis finns det fler höjdpunkter i hennes vardag men frukosten är något hon vet finns där varje morgon. Små mål måste man ha för att klara sig igenom en "tråkig vardag". Jag skulle vilja säga att Lina och jag är glada människor, vi klagar, är tjuriga osv, men oftat är vi faktiskt glada och vi hittar ständigt nya saker att se fram emot. Trots det, under ytan, så finns det alltid saker som inte är perfekta. Det verkar inte vissa förstå. Jag har tur i mitt liv, jag glider på en räkmacka. Men, det finns saker jag önskar inte var som de var. Till saken hör att det hjälper en inte att gå och tänka på dessa värdelösa saker dag ut och dag in. Jag tror bestämt att man är nykeln till sig egen lycka. Visst, ibland kanske man inte kan hitta glöden man brukade ha men då måste man kämpa lite. Kanske kan man inte få allt på en gång; men vad vill man ha istället, just nu? Småmål i livet hjälper. Se fram emot saker, även om det är något så litet som frukosten. Livet är här och nu, inte i morgon.