Arg
När jag var ute och körde bil idag såg jag en mössa som låg på gatan. Den var smutsig och blöt. Ljusblå. Kändes självklart att den var ljusblå. Såg hemskt ut mot den blöta gatan. Jag fick upp bilder från filmer och klipp man sett om hur någon unge tar någons mössa, kastar runt den och avslutar med att slänga den i en vattenpöl. Kan ni se det? Snorungar som kastar mössan fram och tillbaka medan den lilla pojken hoppar förgäves för att få tillbaka den. Jag blev så arg när jag tänkte på det att jag nästan åkte tillbaka för att hämta mössan, ta med den hem, tvätta den och hänga upp den lika fint som de här stickade halsduksliknande sakerna som sitter på lykstolpar. Jag vet inte i detta fall om mössan tillhörde en ledsen pojke som förlorade matchen om sin egen mössa, en spel han inte ens startat, eller om den helt enkelt bara hade fallit ur någons väska. Kanske hade någon till och med slängt den av egen vilja. Vad vet jag. Vad jag vet är däremot att det satte igång tankar i mitt huvud. Hur kan barn vara så elaka som de är? Vad är det som lockar fram det? Vi kan inte ens tänka oss hur många som dagligen lider i skolan. Friends har haft många bra reklamfilmer om hur barn mår. Vad jag undrar är hur jag kan vilja jobba med information, reklam, kultur och media när barn mår så dåligt att de tänker på eller faktiskt tar sina liv. Hur kan man ens vilja jobba med något annat? Det behövs ständigt människor i krigs zoner där civila behöver hjälp, utstötta och mobbade barn, barn och vuxna med sjukdommar som aldrig kommer gå över... Hur kan jag vilka jobba med något annat än detta? Ibland tänker jag att om jag bara drar mitt stå till stacken så är det okej. Exemplevis, uppfostrar mina barn och håller reda på dem så att de aldrig aldrig gör någon så illa. Frågan är, kan jag styra det? Kanske kan jag göra reklamfilmerna som friends visar för att upplysa människor som detta, för vi behöver bli påminda. Barn, små, små barn, som inte har en chans att stå emot blir varje dag misshandlade i skolan. Det gör mig så arg och på något sätt måste jag dra mitt strå till stacken, även fast det känns som en för liten sak. Hur lite man än gör så räknas det, hoppas jag.. Sånt här ska inte hända!! Om mössan är kvar i morgon, då ska jag plocka upp den. Jag vet inte varför, men på något sätt lever mössan genom personen som tappade den. Den borde inte bara försvinna.. Jag gör det för hoppet om att jag aldrig kommer se en ensam, ljusblå mössa på gatan igen, dungsur från regnet...
