camillaandersson

Jag vaknade med ett leende i morse! Inte ens James Blunt kunde få mig att sluta le och tänka på något jobbigt. YES! Good day! 

Men trots ett leende slutar inte Camilla att tänka, det ska ni inte tro. Idag ligger tankarna i San Francisco. Sitter och för över alla mina bilder, 14BG, 7 000bilder/filmer, från San Francisco. Jag och Lina och sedan också Sanna hade ett sånt underbart liv när vi var där. Jag försöker komma på varför det inte går att ha samma känsla här hemma. Vad var det vi gjorde annorlunda. En sak vet jag, vi planerade saker, pratade om vad vi ville göra. Ibland gjorde vi det inte men oftast så. Det roligaste, eller iaf det mest spännande var i alla fall att längta och drömma om det vi ville göra. För att ha e bättre vardag ska man ha en liten plan om vad man vill göra till helgen, när pengarna kommer eller om några veckor. Det gör allt så mycket roligare. Några av dom här drömmarna måste också innehålla en rush. Något som gör att man vet att man lever. Till exempel hade vi ett ställe vi åkte till om vi var ledsna eller bara kände för att komma iväg. Ett högt berg ovanför Berkley där man såg ut över hela San Francisco. När du står där högst uppe så kan man inte ha så många problem längre. Man märker hur liten man är och att det visst finns underbara saker i livet, det gäller bara att se dem. En gång var Sanna och jag där och jag kommr aldrig glömma den gången. Båda två var lite halv nere så vi tänkte åka dit, som vanligt. När vi kom dit var det så tjock dimma att vi knappt såg bilen om vi gick 3m bort. Våran första tanke var att vi skulle åka hem igen. Men det var en häftig känsla att inte se något annat än vit dimma framför sig. Det kändes lite som om man satt i ett litet rum med vita väggar. Liiite läskigt, men coolt. Vi stannade och efter ett tag, när vi suttit på en stock och bara snackat såg det ut som om något kom emot oss. Det var något mörkt och det blev större och större. Jag blev ganska så rädd, bergslejon? Tillslut såg vi bättre och det var en gran, den stog 2m framför oss och allt eftersom att dimman skingrades såg vi mer och mer. Snart kunde vi se lite framför oss, men inte långt nedanför berget och ännu mindre San Francisco. Tillslut såg vi ett ljus som sken underifrån upp ur dimman. Det ljuset var såå häftigt. Dimman skingrades lite mer och snart såg vi topparna av byggnaderna långt bort, över broarna och förbi vattnet. Det blev inte bättre sikt än så man det är allt jag kunde be om. Vi såg ett store ljus som strålade upp från San Francisco. Tänk om människorna inne i stan hade sett vad de hade ådstakommit. Helt sjukt vackert. En sån utsikt kan man leva på länge. Låter kanske töntigt men jag kan det iaf. Det är en rush-känsla, precis som att hoppa fallskärm eller liknande. Rushen försvinner men känslan finns kvar.

Jag behöver en rush! Något som säger; jag lever och det är värt att att ta sig igenom några jobbiga dagar. Fan att inte flyga flygplan ger en rush längre... FÖR JAG ÅKER TILL SAN FRANCISCO PÅ FREDAG!! Jag slår vad om att se Sanna kommer ge mig en lyckokänsla att minnas! Förhoppningsvis också mina barn (japp, de är mina barn).