camillaandersson

Att först kolla på förlossningskliniken och sen på doktor fetma ger många tankar. Först och främst, jag vill flytta från stan, skaffa mig mitt eget ställe och starta det live som kommer vara bara mitt, tills den dagen jag hittar någon som vill dela det med mig, samt det som gör att jag börjar tänka på detta, barn. Men först och främst, att flytta, jag är så sugen, börja plugga och se vad livet har att erbjuda. Jag vill vara pank, sitta med 1000 läxor och få kämpa lite. Just nu kämpar jag aldrig. Jag har ett jobb, någon som gör mat åt mig, en Lina som tar hand om mig varje dag. Jag är beroende av alla här hemma då jag bor här. Jag längtar tills den dagen jag kan gå hem efter jobbet/skolan och inte behöva bry mig. Äta när jag vill, gå ut om jag har lust utan att säga det till någon,osv. Såklart kommer jag att sakna detta när jag väl har det andra, men just nu förstår jag kanppt charmen.

När det gäller ideal och hur man "ska" se ut, gosh vad man tänker på det. Jag gick upp 13kg i USA och har gått ner allt igen, ändå kan jag inte vara nöjd. DET är inte okej!  Fortfarande så kollar man sig själv i spegeln och nästan letar fel. Vad vill jag ha annorlunda? Det är galet. Jag har inga problem med mat eller någon träningsabstinens. Jag äter vad jag vill med synt förnuft och tränar och rör mig när jag känner för det. Jag mår bra och jag har inget emot min kropp, egentligen. Men.. såklart ordet "men", det kunde ju varit bättre, eller hur? Hemskt tänk. Hon på tv:n väger 250 kg. HALLÅ, vad klagar jag på! Detta kommer låta hemskt, men när jag ser en person som är större än mig, tänker jag ofta; min kropp är ju helt okej, jag är smal... När jag ser någon som har dom där långa snygga benen, eller den där platta magen så tänker jag; jag ska fan börja träna mer och äta mindre, det är värt det för att se supersnygg ut i jeans. Schitzofren eller männsklig? Jag undrar när jag ska ta beslutet om att bara låta det vara.. Just idag är en bra dag, såhär ser jag ut och jag trivs med det. Egentligen vill jag inte ha en platt mage. Det är en sak jag brukar skratta åt. Jag kan titta på någons mage och tänka: sån vill jag ha. Men egentligen, jag vill inte det. Jag gillar en mjuk mage. Varför kommer jag inte ihåg det?

En till sak som jag tänkt på! Haha. Jag tänker för mycket. Hur kan jag vilja jobba med projekt, reklam, media, design etc när det finns så många arbeten som hjälper människor på ett bättre sätt. Jag sitter och tittar på progammet om hon som väger 250kg. Hon har en son på 8 år som också är överviktig och som tar hand om sin mamma och deras hus. Han duschar till och med henne. Jag skulle vilja åka hem till dem och hjälpa dem i deras liv. Hjälpa henne förlora vikt och få sonen att leka som en 8 åring borde. Hur kommer det sig att jag inte kan välja ett sånt arbete? Jag tror helt allvarligt att det inte skulle passa mig. Jag är nog alldeles för känslomässig och jag blir för involverad. Jag undrar till och med ibland om jag inte borde åkt som au pair. Det är svårt att se fyra barn gråta för att man ska lämna dem och åka "hem". Hur kan jag göra så mot dem? Jag vet att de har sin familj kvar, vänner mm. Men ändå, hur kunde jag lämna dem, eller överhuvud taget, vara snäll mot dem och låta dem gilla mig när jag visste att jag skulle åka? Jag har bokat en resa för att hälsa på dem, 3 veckor kvar! Jag känner redan oro för att behöva säga hej då igen. Usch, hatar hej då:n. Jag undrar om det är mina hormoner som gör mig så känslomässig. Jag grinar så fort någon får sitt barn i famnen efter en förslossning på tv. Eller bara över att höra barnagråtet. Jag gråter åt vänner, alla disneyfilmer och alla filmer som har någon minsta sorgliga scen, åt tanken på att jag lämnat ett hem i San Francisco... I'm a weeper! That's me. haha. MEN, jag är också en Little Miss Smilie!

Oj vad jag kan skiva idag. Ska sluta innan Emelie och Fredrik inte orkar läsa.
Jag brinner för att tänka, det är min nya sysselsättning. Min hobby!