"Hon tror att hon är något"
Berömmer du dig själv? Ger du dig själv komplimanger?
Den senaste tiden har jag tillåtit mig själv att göra något som inte riktigt känns som okej av oss svenskar, vara stolt över mig själv. Ibland är jag nöjd med mitt hår, får jag inte säga det då? Räknas det som att skryta, varför?
Jag försöker oftast säga något om jag tänker på att någon ser extra bra en dag eller om något säger något bra/fint, att säga det, ge en komplimang. Alla behöver komplimanger. Men hur kommer det sig att det är lättare att ge andra det än sig själv? och mer tillåtet? Vissa saker är jag stolt över när det gäller mig själv (varför känns jag att hela den meningen är skrytsam?). Jag har tillexempel gått ner all den vikt jag la på mig i USA, varför kan jag inte bara sträcka på ryggen när någon berömmer mig och säga: "Tack! Det känns bra." Istället säger jag: "Åh det gick mest av sig själv, det var inte min förtjänst." Hallå! Jag har väl jobbat för det! Det är inte att skryta och säga: "Tack, jag är nöjd." Amerikanare är väldigt öppna när det gäller sånt. Man får absolut inte svara med: "Åh den här gamla trasan är väl inget att ha", när någon säger att ens tröja är snygg. Det är en förolämpning mot personen som säger det och du har just dumförklarar honom/henne och berättat att hon/han har dålig smak. Så varför kan vi inte vara lite mer stolta över oss själva? Jag jobbar på det, tro mig. Här om dagen sa jag, när en kompis sa att hon skulle skaffa magrutor: "jag gillar min mage som den är". Är det okej? Jag gör ju det, jag gillar en gosig mage. Precis som jag gillar att pilla på mina revben och på nyckelbenet. Sån är, inte helt normal. Att ha sett en annan kultur gör att man ifrågasätter sin egen. Är jag kanske inte längre så svensk som jag var innan? Tappade jag lite i USA och bytte ut det mot den amerikanska kulturen? Jag tror det kan vara så. Jag säger inte att någon av dessa kulturer är rätt eller fel. Jag anser bara att vissa saker gillar jag bättre att ta som en amerikanare, lite kaxigt men också väldigt tacksamt och uppskattat. Bara för att jag svarar med ett "tack" istället för "Ne men gud" betyder inte att jag inte är tacksam. Jag älskar komplimanger. Dom ska gärna vara lite konstiga med, oväntade. "Du har fina ögon" funkar inte varje dag. Lite hemskt, men jag tror inte den funkar alls längre.
En sak som har liiite med det här att göra, när man klankar ner på sig själv. Varje dag, seriöst varje dag, när jag går från jobbet kollar jag mig i spegeln inne i omklädningsrummet. Jag ser lika hemsk ut varje gång. Röd i hela ansiktet, sminket jag la på på morgonen sitter inte alls där jag satte det, ögonen ser trötta ut och pannan är helt blank. Fy, Oftast vill jag inte gå ut ur omklädningsrummet. I den sekunden tänker jag på en sak, jag brukar aldrig tänka på hur hemsk någon annan ser ut. Mina arbetskamrater ser inte alls lika hemska ut som jag. Jag ser oftast ingen skillnad. De ser ut som de gjorde på morgonen när de kom. Hur kommer det sig? Är jag den enda som blir varm på jobbet och har det mest värdelösa sminket? Eller är det bara så att man inte har samma krav på andra som på sig själv? Om någon skulle ha en finne mitt på näsan en dag skulle jag inte stå och hånflina i ett hörn. Jag skulle mer tänka på hur den personen kände sig över det. För hade det varit jag, då hade jag skämts. Varför?!! Vad kan man göra åt det? Jag är till och med tjej och kan ganska lätt sminka över det mesta av den, sluta klaga! Vi måste börja uppskatta oss själva och behandla oss själva som vi behandlar andra. Ge dig själv en komplimang på morgonen, och skit i att det ser ut som rough:en ligger över hela ansiktet. Ingen bryr sig, och gör dom det. Skit i dom. Dom är inte snyggare än du, inte enligt 50% av jordens befolkning. Det handlar inte hur vida du har en finne på näsan eller inte, inte om din panna glänser. Det handlar om attityd OCH det handlar hur andra kommer känna gente mot dig när det är deras tur att ha en glansig panna. Hånar du dig själv så gör du det mot andra sen med. Du säger att det finns något i fel i det. När någon säger: "Hon tror att hon är något", svara: "Bra, för det ska man tro" eller "Det gör jag med, om mig själv." Jag behöver väl inte ens berätta att man inte ska överdriva, det förstår ni själva. Man ska vara ödmjuk, mot andra och sig själv, ni är värda lika mycket. Kom ihåg det. Viktigt att komma ihåg också, man kan inte forma andra människor till perfekta människor, forma dom som man vill ha dom. Men det kan man med sig själv, om man vill. Fast en sak, perfektionism är tråkigt.
Den senaste tiden har jag tillåtit mig själv att göra något som inte riktigt känns som okej av oss svenskar, vara stolt över mig själv. Ibland är jag nöjd med mitt hår, får jag inte säga det då? Räknas det som att skryta, varför?
Jag försöker oftast säga något om jag tänker på att någon ser extra bra en dag eller om något säger något bra/fint, att säga det, ge en komplimang. Alla behöver komplimanger. Men hur kommer det sig att det är lättare att ge andra det än sig själv? och mer tillåtet? Vissa saker är jag stolt över när det gäller mig själv (varför känns jag att hela den meningen är skrytsam?). Jag har tillexempel gått ner all den vikt jag la på mig i USA, varför kan jag inte bara sträcka på ryggen när någon berömmer mig och säga: "Tack! Det känns bra." Istället säger jag: "Åh det gick mest av sig själv, det var inte min förtjänst." Hallå! Jag har väl jobbat för det! Det är inte att skryta och säga: "Tack, jag är nöjd." Amerikanare är väldigt öppna när det gäller sånt. Man får absolut inte svara med: "Åh den här gamla trasan är väl inget att ha", när någon säger att ens tröja är snygg. Det är en förolämpning mot personen som säger det och du har just dumförklarar honom/henne och berättat att hon/han har dålig smak. Så varför kan vi inte vara lite mer stolta över oss själva? Jag jobbar på det, tro mig. Här om dagen sa jag, när en kompis sa att hon skulle skaffa magrutor: "jag gillar min mage som den är". Är det okej? Jag gör ju det, jag gillar en gosig mage. Precis som jag gillar att pilla på mina revben och på nyckelbenet. Sån är, inte helt normal. Att ha sett en annan kultur gör att man ifrågasätter sin egen. Är jag kanske inte längre så svensk som jag var innan? Tappade jag lite i USA och bytte ut det mot den amerikanska kulturen? Jag tror det kan vara så. Jag säger inte att någon av dessa kulturer är rätt eller fel. Jag anser bara att vissa saker gillar jag bättre att ta som en amerikanare, lite kaxigt men också väldigt tacksamt och uppskattat. Bara för att jag svarar med ett "tack" istället för "Ne men gud" betyder inte att jag inte är tacksam. Jag älskar komplimanger. Dom ska gärna vara lite konstiga med, oväntade. "Du har fina ögon" funkar inte varje dag. Lite hemskt, men jag tror inte den funkar alls längre.
En sak som har liiite med det här att göra, när man klankar ner på sig själv. Varje dag, seriöst varje dag, när jag går från jobbet kollar jag mig i spegeln inne i omklädningsrummet. Jag ser lika hemsk ut varje gång. Röd i hela ansiktet, sminket jag la på på morgonen sitter inte alls där jag satte det, ögonen ser trötta ut och pannan är helt blank. Fy, Oftast vill jag inte gå ut ur omklädningsrummet. I den sekunden tänker jag på en sak, jag brukar aldrig tänka på hur hemsk någon annan ser ut. Mina arbetskamrater ser inte alls lika hemska ut som jag. Jag ser oftast ingen skillnad. De ser ut som de gjorde på morgonen när de kom. Hur kommer det sig? Är jag den enda som blir varm på jobbet och har det mest värdelösa sminket? Eller är det bara så att man inte har samma krav på andra som på sig själv? Om någon skulle ha en finne mitt på näsan en dag skulle jag inte stå och hånflina i ett hörn. Jag skulle mer tänka på hur den personen kände sig över det. För hade det varit jag, då hade jag skämts. Varför?!! Vad kan man göra åt det? Jag är till och med tjej och kan ganska lätt sminka över det mesta av den, sluta klaga! Vi måste börja uppskatta oss själva och behandla oss själva som vi behandlar andra. Ge dig själv en komplimang på morgonen, och skit i att det ser ut som rough:en ligger över hela ansiktet. Ingen bryr sig, och gör dom det. Skit i dom. Dom är inte snyggare än du, inte enligt 50% av jordens befolkning. Det handlar inte hur vida du har en finne på näsan eller inte, inte om din panna glänser. Det handlar om attityd OCH det handlar hur andra kommer känna gente mot dig när det är deras tur att ha en glansig panna. Hånar du dig själv så gör du det mot andra sen med. Du säger att det finns något i fel i det. När någon säger: "Hon tror att hon är något", svara: "Bra, för det ska man tro" eller "Det gör jag med, om mig själv." Jag behöver väl inte ens berätta att man inte ska överdriva, det förstår ni själva. Man ska vara ödmjuk, mot andra och sig själv, ni är värda lika mycket. Kom ihåg det. Viktigt att komma ihåg också, man kan inte forma andra människor till perfekta människor, forma dom som man vill ha dom. Men det kan man med sig själv, om man vill. Fast en sak, perfektionism är tråkigt.
Kommentarer
Trackback
