Jag har en känsla...
Den senaste veckan har jag haft en känsla. En känsla jag inte kan sätta ord på. Ena morgonen har jag vaknat arg, andra ledsen. Det är inte likt mig, inte ens en mörk måndagsmorgon som dagens var.. Fredrik sa något till mig. Något om att man mår konstigt ibland på måndagsmornar, att det är normalt. Men det är inte det. Det är förmodligen sant, även fast jag inte skulle tillåta mig själv att känna det. Måndag betyder ny vecka, nya saker planerade och början på längtan till helgen. Men som sagt, inte en konstig måndagskänsla jag har.
Att ha lämnat allt i USA har nog varit tuffare än jag förstått. Hur mycket bra som än kommit av det så är det en stor förändring. Det skämmer mig riktigt mycket att jag ska tillbaka dit om mindre än två veckor. Lika många frågor, samma som innan faktiskt faktiskt, kommer tillbaka till mig, alla de frågorna jag hade innan jag åkte hem från USA. Har någon saknat mig? Tänkt på mig? Kommer jag känna igen allt? Har någon tagit min plats som den kontrollerande, glada och pedantiska personen? Hur kommer det kännas att vara tillbaka?
Ihop med det här kommer också alla valen som ska göras innan april. Jag har nog tio universitetskataloger som kommer med frågor, vilken skola är bäst? Vilken utbildning passar mig? Är det verkligen nu jag ska börja plugga? Tjänar jag något på att göra högskoleprovet?
Drama drama drama.
Mitt i allt detta ryckte också Emelie in i lumpen idag. Fick en bild för ett litet tag sen med en Emelie i grön uniform. Hur kommer det sig att man saknar någon mer bara för att den personen inte är inom räckhåll. Vi har klarat ett år så varför inte tre veckor? Tungt är det i alla fall. Har haft ont i magen idag... Fast förstår vad kul hon kommer att ha!
Min slutsatts idag blir; ibland får man må dåligt, man får vara ledsen eller arg, inte orka ge 100% på jobbet. Man får det. Alla har försökt säga det till mig idag. Grejen är bara den, att jag vet att jag kan räkna med er alla, ni låter mig ha en dålig dag (som snart kommer leda till dålig vecka) men problemet är jag. Jag låter inte mig själv vara utan ett leende. Det gör mig arg på mig själv. Det känns inte som jag och jag tyckte mindre om människor som aldrig kan dra på munnen. Jag vill inte vara en person som inte ler och som anser att vardagen är en pest. Det är inte jag. Jag är den orimliga, glada som vill se en positiv grej i allt. Klaga om ni vill men sån är jag. Överdrivet positiv, kanske. But I like it. Just not today...
