camillaandersson

Jag har alltid trott att en dag kommer man känna; ja, detta är mitt liv. Man kommer kolla dig omkring, se sin familj, sitt hem och sitt liv och förstå att det är såhär man vill ha det. Allt det där innan, barndom, tonår och ungdommen är bara en förberedelse för det som kommer sen. Är vuxenlivet en förberedelse för ålderdommen? Eller är det "vuxenlivet" som är det man väntar på? Det som är själva livet? När börjar det i sådanna fall? 30? När du fått barn? När du gift dig? Den dagen du har ett jobb du vill stanna på och någonstans att bo? Den dagen samhället klassar dig som vuxen? Grejen är ju att det kommer ständigt att hända saker i livet som inte är planerade. Det kommer aldrig att bli som man tror och man kommer alltid känna sig som sig själv. Jag känner mig inte så annorlunda nu än vad jag gjorde när jag var 12. Det är bara erfarenehetern som ändrats. Men det är ju fortfarande jag. Så kommer det vara om 10 år. Jag kommer fylla 30 men jag kommer ändå "bara" vara Camilla. Jag kommer inte ha helt andra kläder om jag inte tar och köper annorlunda kläder. Jag kommer inte vara mer erfaren och kunna så mycket mer om världen om jag inte lär.

I livet ska man planera att bli överaskad. Man ska se saker från den bästa sidan. Dåliga saker kommer hända men man måste lära sig att gå runt dem på bästa sätt. Se det positiva i det och lära. Saker kommer inte gå din väg, inte min heller. Men trots det har jag bestämt mig för en sak, jag ska gilla mitt liv. Jag ska ha ett jobb jag vill ha, jag ska bo där jag vill bo och göra det jag vill göra. Jag har ett löfte till mig själv, att aldrig bara nöja mig med något. Som tigern ska jag ta det jag vill men samtidigt försöka vara omtyckt av omvärlden. Jag ska leva mitt liv ut i topparna, njuta av dagen och se till, att jag verkligen trivs med mitt liv. Man får bara ett försök. Jag har redan "förlorat" barndommen och tonåren. Nu är det mitt val vad jag vill göra med resten av tiden. Idag är ditt liv.