camillaandersson

Idag är det en månad kvar till jul, ändå sitter jag med tårarna rinnande. Jag vet inte varför jag skriver egentligen men jag måste få ur mig lite skit.
Jag har haft den bästa dagen; fått mer ansvar på jobbet och lekt i snön med Magge. Jag älskar snön och jag älskar att titta ut på snön, det är så sjukt vackert. Magge och jag tog till och med lite hopp bilder. Lina, vi lånade känslan. Jag åkte rutchkana och gjorde snöänglar. Underbart! Kom sedan in varm och gosig men med rosiga kinder, plockade undan lite i mitt rum, kollade lite i mina flyttahemifrån kartonger och tittade igenom mina bilder jag gjorde på gymnasiet. Mitt i allt ringde jag mormor och pratade med henne lite. Älskar min mormor, hon är så klok och kommer alltid med bra altenativ och hon förstår alltid. Mamma sa häromdagen att jag var så lik mormor, jag hoppas verkligen det. När jag skulle berätta om min helg för mormor då jag träffade Erika och Rebecca som jag lärde känna i San Francisco, Lina och andra Rebecca samt farmor och farfar, då brast det. Första gången sen jag fick höra om cancern som jag verkligen grät såhär över det igen. Tårarna slutar liksom inte, men låter de rinnna, tror man behöver det. Jag borde nog sätta mig och bara tänka men jag orkar inte. Jag orkar inte. Ibland är det fan inte enkelt att ha känslor. Jag undrar om vi förstår hur fort allt kan ändras och försvinna. Allt vi tror är självklart. Vi ger upp för lätt, vi tar för mycket för givet och ler inte tillräckligt. men det kommer vi aldrig göra heller. Inte ens när du vet hur det är att ha cancer från lungorna och ner till magen och inte veta om du kommer dö i morgon eller om du kanske kommer klara det till jul. Jag går runt på dagarna och längtar efter julen, till och med ställt fram lite julsaker idag, 1 månad kvar. Men vet ni, jag vill byta alla min älskade julsaker mot min ännu mer älskade farfar. Jag kan inte förstå vad jag ska göra utan honom. Han ska vara farfar åt mina barn och han ska varje gång jag fyller åt berätta om dagen jag föddes, den kallaste han varit med om. Så ska det alltid vara, jag vill det. Men inte får vi alltid som vi vill, inte ens jag som anser att jag får nästan allt jag pekar på. Jag gissar att vissa av er inte ens lärt känna era far- och morföräldrar eller att de redan lämnat er, jag borde vara tacksam, eller hur? Men inget är någonsin tillräckligt. Jag har aldrig gjort det här förut, jag vet inte hur visan går. Säg att det blir okej, att jag kan klara mig utan min berättelse på min födelsedag... säg det. På torsdag är det thanksgiving och då ska jag verkligen tacka någon för allt. Jag ska verkligen ta den dagen och tänka efter, mer än jag alltid gör (går det?). Det är en fin högtid och vi kan fira den hur mycket vi vill, jag ska laga kalkon, iaf köpa några stimlor. Sen ska jag vara tacksam.

Förlåt för inlägget, undrar om jag inte ska publicera detta.. Fast jo, det ska jag nog. Det blir en ledsam början på min blogg, men vet ni, då kan den bara bli gladare. Jag är en glad människa, jag ler mer än många andra och så är det bara, det kommer av sig självt. Jag är en konstig människa. Många saker jag gör är inte "normala". (Jag gillar måndagar och snö). Men idag, idag är jag inte eran glada Camilla. Idag lyssar jag på reason to cry..

"All this time
All this time with you
Really loved me
Despite my faults and you knew

And you're not coming back
I got a reason to cry"
Fast det är inte sant, för idag lever min farfar och förhoppningsvis gör han det i morgon med. Fast sen när säger jag förhoppningsvis, i morgon lever han med. Och i morgon mår han bra, han kommer ha en underbar dag och titta ut på snöflingorna som faller lika vackert varje dag... But for now, I got a reason to cry...

Så, välkomna till min nya blogg, jag råkade radera den förra.