har en plan..
Arg
När jag var ute och körde bil idag såg jag en mössa som låg på gatan. Den var smutsig och blöt. Ljusblå. Kändes självklart att den var ljusblå. Såg hemskt ut mot den blöta gatan. Jag fick upp bilder från filmer och klipp man sett om hur någon unge tar någons mössa, kastar runt den och avslutar med att slänga den i en vattenpöl. Kan ni se det? Snorungar som kastar mössan fram och tillbaka medan den lilla pojken hoppar förgäves för att få tillbaka den. Jag blev så arg när jag tänkte på det att jag nästan åkte tillbaka för att hämta mössan, ta med den hem, tvätta den och hänga upp den lika fint som de här stickade halsduksliknande sakerna som sitter på lykstolpar. Jag vet inte i detta fall om mössan tillhörde en ledsen pojke som förlorade matchen om sin egen mössa, en spel han inte ens startat, eller om den helt enkelt bara hade fallit ur någons väska. Kanske hade någon till och med slängt den av egen vilja. Vad vet jag. Vad jag vet är däremot att det satte igång tankar i mitt huvud. Hur kan barn vara så elaka som de är? Vad är det som lockar fram det? Vi kan inte ens tänka oss hur många som dagligen lider i skolan. Friends har haft många bra reklamfilmer om hur barn mår. Vad jag undrar är hur jag kan vilja jobba med information, reklam, kultur och media när barn mår så dåligt att de tänker på eller faktiskt tar sina liv. Hur kan man ens vilja jobba med något annat? Det behövs ständigt människor i krigs zoner där civila behöver hjälp, utstötta och mobbade barn, barn och vuxna med sjukdommar som aldrig kommer gå över... Hur kan jag vilka jobba med något annat än detta? Ibland tänker jag att om jag bara drar mitt stå till stacken så är det okej. Exemplevis, uppfostrar mina barn och håller reda på dem så att de aldrig aldrig gör någon så illa. Frågan är, kan jag styra det? Kanske kan jag göra reklamfilmerna som friends visar för att upplysa människor som detta, för vi behöver bli påminda. Barn, små, små barn, som inte har en chans att stå emot blir varje dag misshandlade i skolan. Det gör mig så arg och på något sätt måste jag dra mitt strå till stacken, även fast det känns som en för liten sak. Hur lite man än gör så räknas det, hoppas jag.. Sånt här ska inte hända!! Om mössan är kvar i morgon, då ska jag plocka upp den. Jag vet inte varför, men på något sätt lever mössan genom personen som tappade den. Den borde inte bara försvinna.. Jag gör det för hoppet om att jag aldrig kommer se en ensam, ljusblå mössa på gatan igen, dungsur från regnet...
Upp och ner, ner och upp
Nutid eller framtid?
Vad är lycka? Att alltid sträva mot mer eller att nöja sig med det man har? Att aldrig kunna vara nöjd, men ändå njuta av vardagen och uppskatta det man har, det måste väl vara rätt tankesätt? Att ständigt vara lite rastlös för att hela tiden söka nya mål och vägar. Vägar som kan ta en precis dit man vill. För att klara detta måste jag vara rastlös, klaga lite på vad jag har och längta mig bort. Jag skulle inte klara mig just nu om jag inte hade något att se fram emot, längta till. Jobbet, vardagen, Sverige... inget skulle vara något värt utan drömmar och visioner. Jag är glad att jag har vänner som tänker som jag, annars hade jag varit rädd att jag är knäppare än jag redan tror. Trots att jag vet att långt ifrån alla känner som jag, så har jag några, det ger mig tröst mitt i mina funderingar. Önskar att jag kunde släppa dem ibland, tankarna, men just nu går det inte. Min hjärna jobbar hårt dygnet runt. Tankar om framtiden, olika beslut, lycka, livet osv blandas med tankar om det jag håller på med. Ni ska se att det blir en rolig blandning när man försöker bygga en telefonväxel men sitter och tänker på klasser i Kalifornien. Strapparna kan hamna lite var som helst. Jag tänker för mycket, det vet jag. Men vad jag undrar är; är mina tankar bra eller dåliga? Leder de mig dit jag vill eller hindrar det mig bara från att leva här och nu? Är det tragiskt om man gillar framtiden, som man faktiskt inte har någon aning om hur den ska se ut, mer än nutiden?
Beslut
Beslut kommer vi aldrig ifrån, och trots det så vet jag fortfarande inte säkert hur man bäst tar ett beslut. Ska det ske fort och smärtfritt(?) som man säger om plåster, vilket inte alls är sant, eller är det som en karamell som borde sugas på? Ibland är tankarna och planerna runt ett beslut det roligaste och mesta man kan få ut av själva planen/målet/beslutet. Ibland däremot tror jag att man måste bita i citronen och säga nej till alla de valen som hade funnits om man inte bestämt sig för en viss sak och sedan leva på att man tagit beslutet att göra något, altenativt inte göra något. Frågan är, när är citronen mogen att bita i? När är det dags att ge upp de andra planerna man haft och bara sikta in sig på en? Precis som en regel är beslut kanske till för att brytas. Enligt min mening däremot kan obestämda beslut får mig att vilja dunka huvudet i väggen om kvällarna. Jag tror, och jag vet att det är så för mig, obestämda beslut är lika med stress. Att inte veta ungefär vad som händer stör mig mer än att gå från 100 planer till en på samma dag. Visst, jag freakar också. Vissa dagar önskar man att man aldrig tagit det där beslutet men samtidigt är det skönt att ha något att falla tillbaka på. Såklart kan man alltid ångra sig, men nja, när det gäller beslut. Tänk på det, sätt ett datum och sen bestäm. För mig del måste jag, annars kommer min vägg vara full med hål och mitt huvudet fullt av blåmärken.
Don't plan your life, plan to be suprised. Det är något som är lättare sagt än gjort. Jag planerar men i min plan ligger alltid en liten bit, kanske 50% på det oförutsägbara. För man vet aldrig riktigt vad som händer, och det ska man inte.
Min mening som jag älskar, det var min mormor som sa den. Under en tid i USA när jag kände att jag kanske aldrig borde åkt, farfar var sjuk, mina syskon beshövde mig, jag saknade mina vänner osv, då ringde jag mormor. Hennes svar kallade hon konstigt men sa att det hälpt henne. Man är alltid där man ska vara. För mig var det en tröst. Du bestämmer vart du ska vara, och är du inte där du borde vara, då drar du vilket medför att du inte längre är där. Livet är upp till dig, det ä upp till dig att inte ångra något. Bara du kan veta vad du vill, och räkna inte med att det löser sig utan att du tar tag i det. Ibland måste man bita ihop, ibland måste man ge upp. Båda altenativen gör att du tagit ett beslut, du har gjort något år det. Så, var där du ska vara, för du vet vart det är.
Nöjd
Tankarna idag ligger lite överallt, kan komma på mig själv med att le rätt upp och ner. Dumma barn roas lätt. Hur som haver. Var ute igår, statt. Det är intressant och se vilka människor som går ut. Också, varför de går ut. På något sätt ser alla ganska lika ut, man dricker, dansar, pratar med folk. Tittar man fort så är ju alla en stor mängd som flyter ihop till en fest, MEN! Det jag gillar. Det är verkligen alla olika åldrar som är ute, vissa som jag till och med skulle kalla äldre. Några ser ut som om de la ifrån sig snuttefilten innan de fick hemifrån, dumt men sant... Det fick mig i alla fall att tänka på, varför går folk ut? Det finns ju många annledningar och det är inte det jag vill skriva om idag. Jag började tänka på en annan sak. De som är ute och festar och har familjer hemma, det var dem som jag tänkte på i morse. (Hur kan jag ens komma på tanken när jag är bakis?) Jag undrar hur många som är nöjda med sitt liv när de har familj, volvo och villa. Sen undrar jag, hur nöjd får man bli? Är att gå ut och festa en del i det faktum jag anser, hoppas, borde finnas med en livet ut, att aldrig vara nöjd? Fast mottfrågan kommer ju av sig själv, är det inte ganska synd om man aldrig kommer vara nöjd med det man har? Jag hoppas innerligt att jag alltid kommer att ha kvar den här glöden (min mamma kallar den ungodom) som gör att jag inte är nöjd med det jag har här hemma. Jag uppskattar det fullt ut, men jag vill ha mer. Jag klättrar på väggarna för att jag vill göra andra saker. Jag vill resa, leva livet, plugga, träffa människor. Borde det vara så, eller borde jag försöka hitta balansgången som berättar för mig att just nu kan du inte bara dra. Du kan gilla läget, göra så mycket du kan här för så lite pengar som möjligt. Men dröm inte för mycket om hösten, för den kommer att komma. Det är DÅ jag ska leva på den, inte nu, som jag faktiskt gör. Be careful what you wish for, cause you might just get it all... Så sant. Jag är fortfarande orolig. Mitt mål är att göra det mesta jag vill ju, så att när jag är redo för volvo, villa, man, barn och allt sånt där, då kommer jag vara nöjd med det. Fast jag tror vi har ett stor problem där, vi kan aldrig se oss själva ut en tredje persons synvinkel. Så när jag sitter där med mina ungar, som är dom sötaste i världen, då kommer det fortfarande vara jag. Jag kommer inte anse att: jaha, thats it. Eller kommer jag? Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer vara nöjd. Däremot tycker jag att det man vill göra, det man vill åtdstakomma borde ändras genom åren. Just nu vill jag redo och prata med människor jag inte känner, i framtiden kanske jag vill renovera en gammal byrå och lära min dansa salsa. Jag hoppas min rastlöshet kommer stanna kvar, och jag hoppas jag aldrig kommer vara så nöjd att jag tar saker för givet. Man ska ha drömmar, mål och framför allt, man ska ha roligt!!
Som vanligt läser jag inte mina blogg inlägg så det kommer, garanterat, att saknas ord, hela meningar, bokstäver eller jag vet inte vad, vett kanske. Men; Whatever, i dont care!
Hemma?
Forsoker komma pa hur man kommer fram till varit hemma ar. Vart ska man bo? Hur ska man valja? Hur kan man saga att man trivs bast pa ett stalle som inte ar det sjalvklaraste valet i fragan om vart man hor hemma? Har Lina ratt, ar det ett: state of mind? Men i sadanna fall, da kan man ju leva vart som helst, nar som helst. Vad bestammer da vart man borde vara? Familjen? Vanner? Egenvald familj som jag, Lina, Sanna och alla andra au pairer skaffat oss? Eller, det mest egoistiska, vad man sjalv knner for stunden...? Jag vet ju svarat men det ar inte sa latt.
Det ar totalt vardelost med hej da:n. Man far inte ut nagot bra av det. Det ar inte okej! Vad fan borde jag gora for att undvika sa manga hej da:n som mojligt? Tanker iaf aldrig aka till ett annat stalle i varlden pa mer an semester. For vet ni, det har ar inte okej!!!
"Hon tror att hon är något"
Den senaste tiden har jag tillåtit mig själv att göra något som inte riktigt känns som okej av oss svenskar, vara stolt över mig själv. Ibland är jag nöjd med mitt hår, får jag inte säga det då? Räknas det som att skryta, varför?
Jag försöker oftast säga något om jag tänker på att någon ser extra bra en dag eller om något säger något bra/fint, att säga det, ge en komplimang. Alla behöver komplimanger. Men hur kommer det sig att det är lättare att ge andra det än sig själv? och mer tillåtet? Vissa saker är jag stolt över när det gäller mig själv (varför känns jag att hela den meningen är skrytsam?). Jag har tillexempel gått ner all den vikt jag la på mig i USA, varför kan jag inte bara sträcka på ryggen när någon berömmer mig och säga: "Tack! Det känns bra." Istället säger jag: "Åh det gick mest av sig själv, det var inte min förtjänst." Hallå! Jag har väl jobbat för det! Det är inte att skryta och säga: "Tack, jag är nöjd." Amerikanare är väldigt öppna när det gäller sånt. Man får absolut inte svara med: "Åh den här gamla trasan är väl inget att ha", när någon säger att ens tröja är snygg. Det är en förolämpning mot personen som säger det och du har just dumförklarar honom/henne och berättat att hon/han har dålig smak. Så varför kan vi inte vara lite mer stolta över oss själva? Jag jobbar på det, tro mig. Här om dagen sa jag, när en kompis sa att hon skulle skaffa magrutor: "jag gillar min mage som den är". Är det okej? Jag gör ju det, jag gillar en gosig mage. Precis som jag gillar att pilla på mina revben och på nyckelbenet. Sån är, inte helt normal. Att ha sett en annan kultur gör att man ifrågasätter sin egen. Är jag kanske inte längre så svensk som jag var innan? Tappade jag lite i USA och bytte ut det mot den amerikanska kulturen? Jag tror det kan vara så. Jag säger inte att någon av dessa kulturer är rätt eller fel. Jag anser bara att vissa saker gillar jag bättre att ta som en amerikanare, lite kaxigt men också väldigt tacksamt och uppskattat. Bara för att jag svarar med ett "tack" istället för "Ne men gud" betyder inte att jag inte är tacksam. Jag älskar komplimanger. Dom ska gärna vara lite konstiga med, oväntade. "Du har fina ögon" funkar inte varje dag. Lite hemskt, men jag tror inte den funkar alls längre.
En sak som har liiite med det här att göra, när man klankar ner på sig själv. Varje dag, seriöst varje dag, när jag går från jobbet kollar jag mig i spegeln inne i omklädningsrummet. Jag ser lika hemsk ut varje gång. Röd i hela ansiktet, sminket jag la på på morgonen sitter inte alls där jag satte det, ögonen ser trötta ut och pannan är helt blank. Fy, Oftast vill jag inte gå ut ur omklädningsrummet. I den sekunden tänker jag på en sak, jag brukar aldrig tänka på hur hemsk någon annan ser ut. Mina arbetskamrater ser inte alls lika hemska ut som jag. Jag ser oftast ingen skillnad. De ser ut som de gjorde på morgonen när de kom. Hur kommer det sig? Är jag den enda som blir varm på jobbet och har det mest värdelösa sminket? Eller är det bara så att man inte har samma krav på andra som på sig själv? Om någon skulle ha en finne mitt på näsan en dag skulle jag inte stå och hånflina i ett hörn. Jag skulle mer tänka på hur den personen kände sig över det. För hade det varit jag, då hade jag skämts. Varför?!! Vad kan man göra åt det? Jag är till och med tjej och kan ganska lätt sminka över det mesta av den, sluta klaga! Vi måste börja uppskatta oss själva och behandla oss själva som vi behandlar andra. Ge dig själv en komplimang på morgonen, och skit i att det ser ut som rough:en ligger över hela ansiktet. Ingen bryr sig, och gör dom det. Skit i dom. Dom är inte snyggare än du, inte enligt 50% av jordens befolkning. Det handlar inte hur vida du har en finne på näsan eller inte, inte om din panna glänser. Det handlar om attityd OCH det handlar hur andra kommer känna gente mot dig när det är deras tur att ha en glansig panna. Hånar du dig själv så gör du det mot andra sen med. Du säger att det finns något i fel i det. När någon säger: "Hon tror att hon är något", svara: "Bra, för det ska man tro" eller "Det gör jag med, om mig själv." Jag behöver väl inte ens berätta att man inte ska överdriva, det förstår ni själva. Man ska vara ödmjuk, mot andra och sig själv, ni är värda lika mycket. Kom ihåg det. Viktigt att komma ihåg också, man kan inte forma andra människor till perfekta människor, forma dom som man vill ha dom. Men det kan man med sig själv, om man vill. Fast en sak, perfektionism är tråkigt.
Rushkänsla.
Jag vaknade med ett leende i morse! Inte ens James Blunt kunde få mig att sluta le och tänka på något jobbigt. YES! Good day!
Men trots ett leende slutar inte Camilla att tänka, det ska ni inte tro. Idag ligger tankarna i San Francisco. Sitter och för över alla mina bilder, 14BG, 7 000bilder/filmer, från San Francisco. Jag och Lina och sedan också Sanna hade ett sånt underbart liv när vi var där. Jag försöker komma på varför det inte går att ha samma känsla här hemma. Vad var det vi gjorde annorlunda. En sak vet jag, vi planerade saker, pratade om vad vi ville göra. Ibland gjorde vi det inte men oftast så. Det roligaste, eller iaf det mest spännande var i alla fall att längta och drömma om det vi ville göra. För att ha e bättre vardag ska man ha en liten plan om vad man vill göra till helgen, när pengarna kommer eller om några veckor. Det gör allt så mycket roligare. Några av dom här drömmarna måste också innehålla en rush. Något som gör att man vet att man lever. Till exempel hade vi ett ställe vi åkte till om vi var ledsna eller bara kände för att komma iväg. Ett högt berg ovanför Berkley där man såg ut över hela San Francisco. När du står där högst uppe så kan man inte ha så många problem längre. Man märker hur liten man är och att det visst finns underbara saker i livet, det gäller bara att se dem. En gång var Sanna och jag där och jag kommr aldrig glömma den gången. Båda två var lite halv nere så vi tänkte åka dit, som vanligt. När vi kom dit var det så tjock dimma att vi knappt såg bilen om vi gick 3m bort. Våran första tanke var att vi skulle åka hem igen. Men det var en häftig känsla att inte se något annat än vit dimma framför sig. Det kändes lite som om man satt i ett litet rum med vita väggar. Liiite läskigt, men coolt. Vi stannade och efter ett tag, när vi suttit på en stock och bara snackat såg det ut som om något kom emot oss. Det var något mörkt och det blev större och större. Jag blev ganska så rädd, bergslejon? Tillslut såg vi bättre och det var en gran, den stog 2m framför oss och allt eftersom att dimman skingrades såg vi mer och mer. Snart kunde vi se lite framför oss, men inte långt nedanför berget och ännu mindre San Francisco. Tillslut såg vi ett ljus som sken underifrån upp ur dimman. Det ljuset var såå häftigt. Dimman skingrades lite mer och snart såg vi topparna av byggnaderna långt bort, över broarna och förbi vattnet. Det blev inte bättre sikt än så man det är allt jag kunde be om. Vi såg ett store ljus som strålade upp från San Francisco. Tänk om människorna inne i stan hade sett vad de hade ådstakommit. Helt sjukt vackert. En sån utsikt kan man leva på länge. Låter kanske töntigt men jag kan det iaf. Det är en rush-känsla, precis som att hoppa fallskärm eller liknande. Rushen försvinner men känslan finns kvar.
Jag behöver en rush! Något som säger; jag lever och det är värt att att ta sig igenom några jobbiga dagar. Fan att inte flyga flygplan ger en rush längre... FÖR JAG ÅKER TILL SAN FRANCISCO PÅ FREDAG!! Jag slår vad om att se Sanna kommer ge mig en lyckokänsla att minnas! Förhoppningsvis också mina barn (japp, de är mina barn).
Kom hit och packa med mig, medans jag ler.
Tankar...
Jessie visade mig en video igår om en helt orolig människa. (http://www.guzer.com/videos/are-you-going-to-finish-strong.php). Vem har den styrkan? Jag tror att jag skulle behöva träffa honom just nu. Eller åka rakt ut till en liten by i Afrika så jag kan få lite perspektiv igen. Förhoppningsvis kanske San Francisco hjälper. Det gjorde det ju förra året. Kom hem med sådan energi och en bra syn på vardagen. Den har verkligen försvunnit... långt bort. Jag behöver styrkan att resa mig igen.
Sitter och försöker komma på en ny dröm, något jag kan se fram emot. Gått igenom en massa universitetskataloger idag och hittat några utbildningar. Men är inte helt nöjd med dem. Hur vet man vad som är rätt? Och vilken väg ska man ta, den som är säkrare eller den drömmen som kanske aldrig kommer att bli sann men som man drömt om ett antal gånger. Det är inte lätt att välja vad man älskar att göra när det enda man kan göra är att tänka.. I'm I charing to much, maybe...
Har i alla fall underbara underbara vänner! Tack för att ni orkar lyssna på mitt gnäll, det betyder mycket.
Jag har en känsla...
Den senaste veckan har jag haft en känsla. En känsla jag inte kan sätta ord på. Ena morgonen har jag vaknat arg, andra ledsen. Det är inte likt mig, inte ens en mörk måndagsmorgon som dagens var.. Fredrik sa något till mig. Något om att man mår konstigt ibland på måndagsmornar, att det är normalt. Men det är inte det. Det är förmodligen sant, även fast jag inte skulle tillåta mig själv att känna det. Måndag betyder ny vecka, nya saker planerade och början på längtan till helgen. Men som sagt, inte en konstig måndagskänsla jag har.
Att ha lämnat allt i USA har nog varit tuffare än jag förstått. Hur mycket bra som än kommit av det så är det en stor förändring. Det skämmer mig riktigt mycket att jag ska tillbaka dit om mindre än två veckor. Lika många frågor, samma som innan faktiskt faktiskt, kommer tillbaka till mig, alla de frågorna jag hade innan jag åkte hem från USA. Har någon saknat mig? Tänkt på mig? Kommer jag känna igen allt? Har någon tagit min plats som den kontrollerande, glada och pedantiska personen? Hur kommer det kännas att vara tillbaka?
Ihop med det här kommer också alla valen som ska göras innan april. Jag har nog tio universitetskataloger som kommer med frågor, vilken skola är bäst? Vilken utbildning passar mig? Är det verkligen nu jag ska börja plugga? Tjänar jag något på att göra högskoleprovet?
Drama drama drama.
Mitt i allt detta ryckte också Emelie in i lumpen idag. Fick en bild för ett litet tag sen med en Emelie i grön uniform. Hur kommer det sig att man saknar någon mer bara för att den personen inte är inom räckhåll. Vi har klarat ett år så varför inte tre veckor? Tungt är det i alla fall. Har haft ont i magen idag... Fast förstår vad kul hon kommer att ha!
Min slutsatts idag blir; ibland får man må dåligt, man får vara ledsen eller arg, inte orka ge 100% på jobbet. Man får det. Alla har försökt säga det till mig idag. Grejen är bara den, att jag vet att jag kan räkna med er alla, ni låter mig ha en dålig dag (som snart kommer leda till dålig vecka) men problemet är jag. Jag låter inte mig själv vara utan ett leende. Det gör mig arg på mig själv. Det känns inte som jag och jag tyckte mindre om människor som aldrig kan dra på munnen. Jag vill inte vara en person som inte ler och som anser att vardagen är en pest. Det är inte jag. Jag är den orimliga, glada som vill se en positiv grej i allt. Klaga om ni vill men sån är jag. Överdrivet positiv, kanske. But I like it. Just not today...
Åldersnoja?
Det var precis det här jag skulle blogga om när Lina visade mig sin blogg som hon skrev i mars 2007. Det träffade såå rätt.
"Jag har aldrig tänk vidare mycket på det här om att bli äldre, om att växa i sin roll för att aldelles snart faktiskt stå på sina egna ben. För mig har det varit självklart att det här med att mogna kommer av sig själv och en dag så står man bara där som en frisk fläktande student redo att möta världen och allt vad den har att komma med.
Men det är först nu jag har insett att man faktiskt måste ta sig själv i handen och göra någonting själv. Men det känns som om jag står i ett par på tok förstora skor."
Lina Ahlin
Jag tänker mycket på vad som kommer hända i framtiden. Däremot är jag också mycket medveten om dagen idag. Jag njuter av mitt liv och jag har kul, riktigt kul, varje dag. Precis som Lina nämnde i sin blogg så har jag lärt mig att framtiden inte bara kommer av sig själv. Vi måste hoppa i dom där skorna som är för stora och försöka gå. Kanske lyckas vi direkt, kanske behövs lite träning, men tillslut kommer vi klara det. Grejen är bara, tänk om vi aldrig vaknar upp och känner; "ja, nu passar skorna. Idag är jag beredd på allt. NU står jag stabilt." Det skrämmer mig lite att man aldrig kommer känna sig fullt "vuxen", "mogen" eller vad ordet nu må vara. Vad som skrämmer mig lika mycket är; tänk om man skulle känna så. Tänk om man sitter vid matbordet en dag och känner; ja, this is it! Det är såhär jag är. Jag har det jag vill ha, och jag vet vad jag vill, och allt kommer ordna sig.. Hemska tankar... Många tankar...
Jag fick ett sms idag som löd; "Age is an issue of mind over matter. If you don't mind, it doesn't matter." Så sant, så sant. Tror på vart enda ord. Däremot slog det mig vad det var som utlöste denna noja jag släpar runt på. Jag skrev ett sms tillbaka utan att tänka, efter leverans läste jag det själv. Och jaa, det är så jag känner. Mitt svar löd: "I soo know. I just feel like doing something. I feel trapped. I need to feel that I am 21, living it." Jag vet inte om det handlar om vad jag tror man ska göra när man är 21 eller om det faktiskt är mina känslor. Tror lite av en blanding. Det stör mig att jag bor hemma när jag fyller 21, det kommer nog från första påståendet, vad jag tror borde vara min verklighet som 21:åring. Det andra är att jag inte vill bli äldre innan jag gjort något vettigt. Jag sitter på ett jobb jag gillar, nästan mer än det, men jag känner inte att det är mitt liv. Mitt liv utspelar sig inte i Katrineholm och med ett jobb på Ericsson. Det är inte min plan. Det är min vardag. Det är en vardag som är absolut okej! Jag gillar jobbet, älskar människorna, går hem med min Lina varje dag, går på träningspass som jag gillar och får maten serverad. Sen har jag min Emelie som socker i vardagen. Jag klagar inte.(Eller så är det precis det jag gör...) Hur som helst så är jag såå redo att dra härifrån och göra något annat. Min rastlöshet kryper under skinnet på mig. Något behöver hända. Jag behöver delmål. När jag och Lina var i USA pratade vi ständigt om tiden. Vi hade delmål för resan, som om vi ville att den skulle ta slut. Vilket vi nästan ville. Vi ville hem samtidigt som vi älskade livet i Kalifornien. Delmålen i alla fall handlade om besök, småresor, ett visst antal dagar sen vi lämnade tryggheten i Sverige osv. Mitt närmsta delmål idag är SAN FRANSICSO! Om 2 veckor och några dagar, på min födelsedag, åker Lina och jag till Frisco igen för att hälsa på. Och det hemska är, trots att biljetterna är bokade, jag vet att vi åker snart och att det kommer bli sjukt kul!!!, kan jag inte låta bli att tänka på... vad händer när vi kommer hem? Vad blir nästa delmål...?
Avslut innan natt.
"Jag vet inte vart jag ska. Men jag är alltid på rätt väg."
Lina Ahlin
Och som min kära mormor sa; man är alltid där man ska vara.
Visa människor jag umgås med.. :)
Lycka till Emelie.
Vågar inte lägga upp fler, är rädd för Emelie. :)
Perspektiv.
Att först kolla på förlossningskliniken och sen på doktor fetma ger många tankar. Först och främst, jag vill flytta från stan, skaffa mig mitt eget ställe och starta det live som kommer vara bara mitt, tills den dagen jag hittar någon som vill dela det med mig, samt det som gör att jag börjar tänka på detta, barn. Men först och främst, att flytta, jag är så sugen, börja plugga och se vad livet har att erbjuda. Jag vill vara pank, sitta med 1000 läxor och få kämpa lite. Just nu kämpar jag aldrig. Jag har ett jobb, någon som gör mat åt mig, en Lina som tar hand om mig varje dag. Jag är beroende av alla här hemma då jag bor här. Jag längtar tills den dagen jag kan gå hem efter jobbet/skolan och inte behöva bry mig. Äta när jag vill, gå ut om jag har lust utan att säga det till någon,osv. Såklart kommer jag att sakna detta när jag väl har det andra, men just nu förstår jag kanppt charmen.
När det gäller ideal och hur man "ska" se ut, gosh vad man tänker på det. Jag gick upp 13kg i USA och har gått ner allt igen, ändå kan jag inte vara nöjd. DET är inte okej! Fortfarande så kollar man sig själv i spegeln och nästan letar fel. Vad vill jag ha annorlunda? Det är galet. Jag har inga problem med mat eller någon träningsabstinens. Jag äter vad jag vill med synt förnuft och tränar och rör mig när jag känner för det. Jag mår bra och jag har inget emot min kropp, egentligen. Men.. såklart ordet "men", det kunde ju varit bättre, eller hur? Hemskt tänk. Hon på tv:n väger 250 kg. HALLÅ, vad klagar jag på! Detta kommer låta hemskt, men när jag ser en person som är större än mig, tänker jag ofta; min kropp är ju helt okej, jag är smal... När jag ser någon som har dom där långa snygga benen, eller den där platta magen så tänker jag; jag ska fan börja träna mer och äta mindre, det är värt det för att se supersnygg ut i jeans. Schitzofren eller männsklig? Jag undrar när jag ska ta beslutet om att bara låta det vara.. Just idag är en bra dag, såhär ser jag ut och jag trivs med det. Egentligen vill jag inte ha en platt mage. Det är en sak jag brukar skratta åt. Jag kan titta på någons mage och tänka: sån vill jag ha. Men egentligen, jag vill inte det. Jag gillar en mjuk mage. Varför kommer jag inte ihåg det?
En till sak som jag tänkt på! Haha. Jag tänker för mycket. Hur kan jag vilja jobba med projekt, reklam, media, design etc när det finns så många arbeten som hjälper människor på ett bättre sätt. Jag sitter och tittar på progammet om hon som väger 250kg. Hon har en son på 8 år som också är överviktig och som tar hand om sin mamma och deras hus. Han duschar till och med henne. Jag skulle vilja åka hem till dem och hjälpa dem i deras liv. Hjälpa henne förlora vikt och få sonen att leka som en 8 åring borde. Hur kommer det sig att jag inte kan välja ett sånt arbete? Jag tror helt allvarligt att det inte skulle passa mig. Jag är nog alldeles för känslomässig och jag blir för involverad. Jag undrar till och med ibland om jag inte borde åkt som au pair. Det är svårt att se fyra barn gråta för att man ska lämna dem och åka "hem". Hur kan jag göra så mot dem? Jag vet att de har sin familj kvar, vänner mm. Men ändå, hur kunde jag lämna dem, eller överhuvud taget, vara snäll mot dem och låta dem gilla mig när jag visste att jag skulle åka? Jag har bokat en resa för att hälsa på dem, 3 veckor kvar! Jag känner redan oro för att behöva säga hej då igen. Usch, hatar hej då:n. Jag undrar om det är mina hormoner som gör mig så känslomässig. Jag grinar så fort någon får sitt barn i famnen efter en förslossning på tv. Eller bara över att höra barnagråtet. Jag gråter åt vänner, alla disneyfilmer och alla filmer som har någon minsta sorgliga scen, åt tanken på att jag lämnat ett hem i San Francisco... I'm a weeper! That's me. haha. MEN, jag är också en Little Miss Smilie!
Oj vad jag kan skiva idag. Ska sluta innan Emelie och Fredrik inte orkar läsa.
Jag brinner för att tänka, det är min nya sysselsättning. Min hobby!
Nyårlöfte...
Löften är till för att brytas,precis som regler. Därför har jag inga! Jag gör vad jag vill och min valk på magen sitter där den sitter genom år 2009 också!
Gott nytt år! Det är något visst med nyårsafton. De flesta människorna i Sverige tänker på exakt samma sak, tittar på samma fryverkerier och har det förhoppningsvis väldigt trevligt. Det är ganska häftigt, att man kan få så många människor att involvera sig i samma sak, på samma tidpunk, varje år. Jag är en Nyårslover! Det är något magiskt.
Så, tillbaka till nyårslöften. I år blir det inga, måste vara första året...? Däremot tänker jag på vad jag upptäckt det här året som jag vill ta med till nästa. Jag har lärt mig att livet är underbart, (visste det innan men klagade alldeles för mycket, det hjälper inte) . Jag kan se något bra i allt, lovar! Det ska jag fortsätta med. Jag vill ha ett löfte egentligen som säger att jag i resten av mitt liv kommer att uppskatta det jag har och ständigt söka efter mer. Man ska aldrig vara nöjd, lev mer, lär mer, gör mer och ÄLSKA MER. Det är kul :) Men som sagt, inga löften kommer från mitt håll nu. Man behöver inte löften för att leva. Man ska vilja det man gör, och det vill jag.
En annan sak, ärlighet. Jag önskar jag kunde vara mer passionerad över saker som händer. Jag ljuger inte men jag väljer mina ord ibland, eller väljer att vara tyst. Det stör mig inte men jag vill för det första lära mig att bli upprörd, arg till och med. Jag vill skrika på någon/något. Säga exakt vad jag känner och inte bry mig för två sekunder. Ibland måste man få det, och det kan faktiskt leda till det bättre. Jag pratar inte om att skrika fula ord utan bara säga: "Nee verkligen inte!!" :D Det ska jag träna på. Ska fråga dom i mitt liv som är så om råd. Hur skriker jag på folk? Haha, vilken önskan. Camilla is going: waaahhaaa.
Har en annan önskan med, att jag vågar! Pratade med en vän här om dagen som bara vågade dra iväg, utan någon säkerhet och har också lyckats hur bra som helst! Jag beundrar henne. Tänk att bara dra. Just nu är jag så rastlös och jag bara längtar till min nästa resa eller mitt nästa stora beslut i livet. Mina univeristetskataloger är mina nallar om natten. Komiskt. Men saknar spänning. Måste göra något. Gärna i morgon.
Jag har verkligen en önskelista om det nya året... Glöm löften, här kommer önskelistan!!
Jag undrar ibland om ni förstår något av detta.. jag tänker föööör mycket och är inte bra på att få ner det i ord. Men jag sover bättre om nätterna. Det är skönt att se orden, se det som står mellan raderna. Terapi.
Nu ska jag sova, man ska inte börja nya året med att vara trött. Nu är det en ny start, nya tag. Kom över det som var, glöm det inte men minns det som var bra. Ta ett ljupt andetag och se vår, sommar, höst och jul. Det finns så mycket att göra. Nu kör vi, 2009 here we come!
